Kommittén om folkrätt och havsnivåhöjning (Committee on International Law and Sea Level Rise) höll ett slutet och ett öppet möte under ILA:s 77:e konferens den 7–11 augusti 2016 i Johannesburg, Sydafrika. Vid det öppna mötet presenterades kommitténs (första) delrapport.
Arbetet i kommittén leds av dess ordförande professorn Davor Vidas (Norge) samt rapportör-erna professorerna David Freestone (Förenade kungariket) och Jane McAdam (Australien). Från svenska avdelningen av ILA deltar ambassadören och folkrättsrådgivaren Marie Jacobsson som ledamot i kommittén samt departementssekreteraren och doktoranden Martin Ratcovich som suppleant. På mötena i Johannesburg deltog den senare.
Kommittén tillsattes år 2012 och gavs ett tvådelat mandat: dels att studera de folkrättsliga effekterna av havsnivåhöjning, dels att utarbeta förslag för progressiv utveckling av folkrätten i fråga om förlust av hela eller delar av statsterritoriet eller maritima zoner till följd av havsnivåhöjning. Kommittén har delat upp sitt arbete tematiskt i två spår, där det första rör frågor om havsrätt samt migration och mänskliga rättigheter och det andra rör frågor om statsbildning (statehood), andra relevanta frågor om folkrätt och internationell säkerhet samt möjliga samband mellan de båda spåren.
Kommitténs delrapport avser det första spåret, dvs. havsrätt samt migration och mänskliga rättigheter. Rapporten inleds med en beskrivning av havsnivåhöjning som fenomen och aktuella prognoser (ca en meter till år 2100) samt en redogörelse för hur detta kan leda till förlust av statsterritorium och maritima zoner. Förklaringen är att stigande havsnivåer gör att havsrättens s.k. baslinje flyttas inåt land, eftersom denna är rörlig och följer den faktiska lågvattenlinjen runt kusten (”ambulatory baselines”). Eftersom baslinjen utgör referens för fastställandet av gränserna för andra maritima zoner (bl.a. territorialhav, EEZ) kommer även gränserna för sådana maritima zoner att flyttas inåt land. Kuststater som inte förmår att skydda och bevara sin naturliga kust kommer på så vis att få mindre såväl land- och sjöterritorium som maritima zoner till följd av havsnivåhöjning. Ett förslag för progressiv utveckling av havsrätten är att stater ges möjlighet att fixera gränserna för sina maritima zoner så att de inte påverkas av havsnivåhöjning. Fördelen är att särskilt utsatta stater (bl.a. vissa arkipelagstater i Stilla havet) då inte behöver få sämre tillgång till naturtillgångar till havs. Nackdelen är att det utmanar den för havsrätten grundläggande principen om att land dominerar hav. Kommittén gör vidare bedömningen att havsnivåhöjning inte är en sådan väsentlig förändring av omständigheter som aktualiserar artikel 62(1) i Wienkonventionen om traktaträtten (SÖ 1975:1) (clausula rebus sic stantibus). Giltigheten hos redan gällande traktater om havsgränser påverkas därför inte av havsnivåhöjning.
När det gäller frågor om migration och mänskliga rättigheter bedömer kommittén att havsnivåhöjning kan ha en rad negativa effekter för mänskligt liv och levnadsvillkor i kustnära och lågtliggande områden (mat och vatten, hälsa, boende, infrastruktur m.m.) samt att befintliga rättsliga regelverk i princip inte främjar migration på grund av klimatförändringar. Samtidigt kan migration vara en form av klimatanpassning och ett sätt för vissa samhällen att stärka sin uthållighet mot klimatförändringar. Internationell flyktingrätt är i regel inte tillämplig, eftersom den avser människor på flykt undan förföljelse. Ämnen för vidare studium avser bl.a. staters ansvar enligt mänskliga rättigheter att förebygga och hantera effekterna av havsnivåhöjning samt om betydelsen av skyldigheten att samarbeta och principen om gemensamt men differentierat ansvar.
Kommitténs delrapport mottogs väl och möttes inte av några invändningar när den presenterades. Kommitténs slutrapport ska lämnas vid nästa ILA-konferens som kommer att hållas år 2018 i Sydney, Australien.
Martin Ratcovich